Mobil, det var sådana saker man gjorde i skolan när det var pysseldag. För er som inte vet så bestod de av små egentillverkade figurer av tyg eller papper som var fästa i en tråd hängandes från en ställning av trä eller metalltråd.
Mobilerna skulle hängas upp i ett fönster där draget från fönstret skulle få figurerna att röra sig, som en vindrörelse. Därav namnet mobil.

Det man nu tänker på när man hör ordet mobil är knappast dessa av barnafingrar konstruerade konstverk, utan en minimal dator som det inte finns många människor idag som saknar, men det är förstås många som har den som en ren telefon. Mobilerna har blivit en helt naturlig del av vår tillvaro och detta inte minst för barnen.

Jag tycker att det finns både plus och minus med mobiler. Jag minns när jag och min sambo var ute och seglade i början 80-talet och min mamma var så orolig att det hänt något för det blåste rätt ordentligt. Hon lyckades till slut få tag i oss genom att ringa till någon som skötte fyren på den ön vi skulle till. Då hade det verkligen varit utmärkt att ha mobiltelefon. Nu är det ju inte täckning överallt så man riskerar ju att få vänta på att få kontakt, men i det fallet hade det varit mycket värt.

Jag värderar också högt att kunna hålla kontakt med mina barn när de är ute någonstans. Det känns som en stor trygghet. När det har uppstått problem som missad buss, hoppat på fel buss etc. är det skönt för barnen att veta att de kan ringa hem. Skönt också för föräldrarna som slipper sitta och vara oroliga i onödan. Enligt min uppfattning så reducerar mobilen stress när den används i det syftet. Förut skulle man försöka hitta en telefonkiosk, ha mynt att stoppa i och hoppas att den inte var vandaliserad. Det var inte så bra.

Men jag brukar också tänka på den stackars flickan Engla som mördades cyklandes hem från skolan försommaren 2007. Hon hade en mobil med sig som mamman ringde till, men det hjälpte inte. Förmodligen hade mördaren lagt beslag på mobilen på en gång. Mitt hjärta blöder för familjen till Engla som tvingas gå igenom det värsta av allt, att mammans all oro och onda tankar av att inte få kontakt med sin dotter besannats när hon fick veta vad som hänt. I det här fallet hjälpte det inte med mobil, tyvärr, och kanske är det så att mobilen invaggar oss i en falsk känsla av trygghet. För vad gör vi när ingen svarar när vi ringer? Svaret är att vi inget kan göra. Bara vänta…

Jag tycker att det är bra att barnen har mobil med sig när de åker någonstans. Det är bra att ha den som en livboj att ta till i nöden. Så ungefär, för jag tycker inte om okynnesringandet, att ringa och prata för att tiden ska gå. Det beror på den så gott som aldrig omtalade mobilstrålningen. Vi vet så gott som ingenting om hur mobilstrålningen påverkar oss och vad som kommer att visa sig om ett antal år. Det tycker jag är oroande. Barn är ju sårbarare än vuxna så deras mobilanvändning bör begränsas tycker jag. När jag skriver barn så menar jag inte bara små barn i början av skolåldern utan äldre, upp i gymnasiet och helst så länge som möjligt.

SMS är bra för då kan man hålla kontakt utan att ha luren nära hjärnan. Men att barn och unga pratar länge med varandra istället för att ses på riktigt tycker jag är förkastligt. Det finns fortfarande vanliga telefoner och de tycker jag är utmärkta! Jag hoppas verkligen inte alla hoppar på kampanjen ”Telefonjack, nej tack”. Jag gillar vanliga telefoner!

Detta med anledning av dagens artikel i DN om den nyutgivna boken ”Var är du? – Människan och mobilen”.

DN om när barn ska få sin första mobil.

Lisa

Ladda ner Boken om barn GRATIS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Share →