För ett par år sedan, 2007-2008, gjordes en undersökning av SCB om barn tycker att deras föräldrar har tid att prata med dem när de vill. Det visade sig då att så mycket ca 80 % av barnen tyckte att någon av föräldrarna hade tid att prata. Det var 93-94 % som tyckte att mamma hade tid och drygt 80 % pappa och fler pojkar tyckte att pappa hade tid jämfört med flickor.

Petter Iwarsson, socialpedagog SvD 26 maj 2011 skriver bland annat om föräldrars brist på tid som en förklaring till att föräldrar pratar för lite med sina barn:

”En annan orsak till uteblivna samtal är bristen på tid. För samtidigt som dagens föräldrar är måna om sina barns psykiska välmående, snurrar tillvaron väldigt fort för många. Och en grundförutsättning för samtal är tid.”

Enligt SCB:s undersökning hade föräldrar tid för prat 2007-2008 och det har de förmodligen fortfarande men Petter Iwarsson menar att det största problemet är att vi föräldrar har mest svårt att prata med barn när vi märker att de mår dåligt eller har problem. Då vill vi helst att de ska vända sig till skolans kurator eller någon annan person med utbildning inom området.

Men vi föräldrar behöver absolut inte känna oss osäkra för att prata med våra barn om svårigheter och problem. Barn brukar inte vilja berätta direkt så det är inte så stor idé att börja ställa direkta frågor när vi märker att något är fel.  Jag tycker att det bästa är att hålla sig i närheten och visa att man är öppen för prat. När man gör något tillsammans eller man sitter ner och pratar om ditt och datt så brukar man få reda på vad det är som har hänt efter ett tag. Och inte behöver vi känna oss osäkra för det viktigaste är att lyssna och visa att vi bryr oss om våra barn. Det är också skönt för barn att inte behöva bära hela problemet själv. Petter Iwarsson beskriver det så här:

”Ser man det som en bild kan man säga att en liten skärva från barnets mage hamnar i vår egen mage. Det blir därmed lite mind re jobbigt för barnet. Sedan får vi som vuxna hitta ett sätt att ta hand om den där skärvan som nu hamnat i vår egen mager därmed lite mind re jobbigt för barnet. Sedan får vi som vuxna hitta ett sätt att ta hand om den där skärvan som nu hamnat i vår egen mage.”

Jag tycker att när vi pratar med barn om svårigheter och problem behöver vi inte känna att vi måste leverera några direkta lösningar utan det viktigaste är att lyssna. Och ofta har barn lösningen inom sig själva och genom att lyssna hjälper vi dem att se den.

I Boken om barn finns ett avsnitt om barn och kommunikation som handlar om hur man kommunicerar genom att använda sig av giraffspråket som innebär att kommunicera utan att skapa konflikt.

Lisa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Share →